Humöret och hormonerna rusar upp och ner känns det som. Ena sekunden är jag lugn och i nästa stund är jag skräckslagen inför vad som komma skall. Tanken på att någon ska skära i mig får det att gå kalla kårar längs ryggraden och paniken kommer krypande. Jag ska få åka ner till op-salen och kolla hur det ser ut osv, och det tror jag är bra. Fick möjlighet att byta operationsläkare eftersom jag inte något förtroende för Marie längre sen hon var inne hos mig och sa en massa konstiga saker. Men jag har bestämt mig för att låta henne göra det ändå. Jag litar på hennes kompetens trots att hon inte verkar kunna se människan. Jag har äntligen fått ett datum för operationen men de skulle se om det gick att tidigarelägga det eftersom jag är så orolig. Jag vill bara komma hem nu med Micke och bebisen och börja vårt nya fina kapitel.