Skulle åka hem innan det blev mörkt men mörkret föll snabbt och klockan springer iväg när man har roligt. Jag är lyckligt lottad som har så bra kontakt med min familj för det är inte alla som har det. Men ändå känns det ibland som det är något som saknas det liksom bara kommer över mig, åhh vad jag saknar min pappa ibland. Kan inte påstå att min pappa var den bästa pappan, långt ifrån. Men en pappa är alltid en pappa och självklart blev jag sentimental när jag körde hem, så sikten i mörkret, regnet, dimman, mötande bilar samt tårar som rann ner för kinderna var inte den bästa kan lova (trots nya glasögon). Vet inte om det var för jag kände mig så lycklig när jag åkte från Motala som fick tankarna att sväva iväg? Ibland glömmer jag nästan att det har hänt och skulle vilja lyfta på luren för att ringa honom eller bara svänga förbi, tänk vad lyckligt lottade ni är som har chans att bara ta en fika mer er pappa och sitta ner och prata. Jag kan inte göra en sån enkel sak och det gör mig frustrerad. Var rädd om era nära och berätta ofta hur mycket ni tycker om de för man vet aldrig hur länge man får ha de kvar. Jag skulle göra vad som helst för att få krama om min pappa och hör honom kalla mig sin "lilla Sofie" bara en gång till. Men livet är orättvist för många och man vill alltid ha mer. Nu ska jag sluta vara ledsen och tänka på allt och alla fantastiska människor som jag har i min närhet istället. Hoppas ni får en fin fredagskväll.